KÄR I KÄRLEK

Det var längesedan. Längesedan jag tappade hoppet. Hoppet om män. Eller ska jag kanske säga kärleken? Fruktansvärt rädd för att inte kunna bli kär eller för den delen att bli kär. Det enda livet egentligen går ut på, enligt mig, eller den viktigaste saken, är att dela sitt liv med någon som man tycker om. Det känns som att det snart bara är jag, på hela jorden, som inte har någon att skeda med och bli klappad på kinden av. Jag vet, det finns såklart möjligheter men jag är feg. Tanken på att något skulle bli seriöst freaks me out. Nu är vi ändå i den åldern. Men nu tänker ni väl att jag är ung, har alla möjligheter och tid i världen och blabla.. Det är sant. Det är jävligt sant. Jag borde roa mig dessa unga år. Och det gör jag, definitivt! Men när tanken vandrar runt i huvudet på hur fint det hade varit med någon som tyckt om en för den man är då blir jag lite smått avundsjuk på er alla där ute som har hittat sin soulmate, käresta och bästa vän. Jag vet, jag kommer också bli kär. Det kommer bara ta lite tid och förhoppningsvis är tidpunkten då den rätta.